Tack

Ensamheten kryper in under skinnet och gör mig svag, samtidigt så är ensamheten efterlängtad. Få vara ensam med mig själv. I ensamheten så finns det ingen som kräver svar varför jag gråter, varför jag inte ler.
Ändå så räknar jag sekunder, minuter och timmar.. ser hur solen går ner och efterlämnar ett mörker som vittnar om tomhet. Jag röker en cigarett och vandrar ensam genom lägenheten, ser på katten som ligger ihoprullad, i djup sömn. Tv:n ekar i bakgrunden.. Så meningslöst men ljuden behövs. Jag står inte ut med tystnaden.
Jag är vilsen, så himla vilsen. Vad är rätt och vad är fel? Vet inte vad jag ska göra, hur jag ska vara.
Kom på mig själv med att medvetet leta efter receptbelagda tabletter på internet.. någonting för att döva allt det där jobbiga inombords. Någonting för att ta sig igenom dagen.
Jag håller allt inombords, jag vet hur det blir om man visar sina sorger.. hur är det egentligen? vad tänker du på? Uppmärksamhet jag inte vill ha. Ingen förstår ändå. Jag vill bara gråta. Ställa mig på riksvägen och invänta slutet på sagan som jag inte kommer längre med.
Jag vill sluta lyssna på alla andras problem.. jag vill ställa mig upp och skrika.. MEN JAG DÅ!!! SER DU MIG?? HÖR DU MIG??? Men jag gör det inte.. Jag sätter mig ner igen och ger de råd jag kan, stöttar och är den jag alltid varit. Klippan i stormen, tjejen som förstår och lyssnar. Tjejen som aldrig kräver nått tillbaka.
Vet inte vad jag vill med denna text heller.. kände väl bara att jag behövde prata med nån ändå, nån som du som inte frågar en massa frågor, utan bara lyssnar, dokumenterar mina känslor. Går vidare utan krav.

Tack.............